Recension: About Time


På den alldaglige, lite klumpige, unge mannens Tim 21-årsdag inviger hans far honom i den stora hemligheten som varje manlig familjemedlem bär på – nämligen att de genom att helt enkelt knyta nävarna i mörkret kan resa i tiden. Filmskaparen bakom ‘Four Weddings and a Funeral’, ‘Notting Hill’, ‘Bridget Jones’ Diary’, ‘Love Actually’, Richard Curtis romantiska tidsresenärskomedi är en tvåtimmars mycket vackert filmad, enkel och charmig liten brittisk överklassberättelse som inte kräver någon science fiction hjärna för att uppskatta.

Richard Curtis clichékonstruktion är som vanligt en upprepning av den rutinmässiga Hugh Grand med Andie MacDowell eller Hugh Grant med Julia Roberts, bröllop, begravning, till- och frånrelation, en grupp vänner och en samling grymma låtar. Denna gång sker förnyelsen i form av rödhårige Harry Potterkaraktären och tvillingbrodern Bill Weasley (tillika ‘Anna Karenina’s Levin), skådespelaren Domhnail Gleeson och skådespelerskan från ‘The Notebook’ och ‘Midnight in Paris’, Rachel McAdams fast såklart då med bröllop, begravning, familj, vänner, sånger, en olycka, och spädbarn.

TIll skillnad från Hugh Grant, passar denne mindre attraktive fumlige unge man väl in i vad som idag hamnar i dagens populära nerdkaraktär. En helt vanlig enkel ung man kan också unnas den perfekta kärleten, en vacker flicka att älska och se upp till, och det känns tryggt att som biobesökare finna en del av sig själv här och där i varje personlighet som figurerar i filmen. Vem skulle inte vilja ha ett lika coolt föräldrapar spelade av Bill Nighy och Lindsay Duncan (‘Alice in Wonderland’, ‘Under the Tuscan Sun’ och den snart bioaktuella ‘Le Weekend’)? Och vem skulle inte vilja besitta förmågan att korrigera pinsamma misstag?

‘About Time’ når inte riktigt upp till ‘Groundhog Day’ eller ‘Somewhere in Time’ eller andra tidsreseromantiska temafilmer och är inte kapabel att befästa Curtis nivå från 90-talet.Men ‘Almost Time’ har något unikt som hans tidigare romantiska komedier saknar. Vid 56 års ålder och far till 4 barn, har den Australienfödde Curtis med familj flyttat till såväl Filippinerna som Sverige innan han slog sig ner i England så han har haft många möjligheter att starta ett nytt liv och kanske har han kommit till insikt med något i det förflutna han skulle kunna göra bättre? Kanske i relationen med sin egen far eller en kärleksfull konversation med sina söner eller döttrar? Fader-son-relationen i filmen är clichéartad (japp, det är tredje gången jag nämner det) men underbart rörande. Och akten att rätta till det som gjorts fel och dra nytta av det man gjort rätt ger filmens budskap en nästintill buddhistisk vinkel.

Bill Nighy är som vanligt cool och kultiverad, Domhnall Gleeson är också väldigt övertygande som vanlig grabb vars självförtroende stärks med tiden och som kan fixa sitt misslyckade debutsex till en formidabel älskarprestation genom sin unika tidsreseförmåga. Där finns vissa störande ögonblick i filmen som gör att flödet kommer av sig men på det stora hela är det en lätt romantisk film för Curtis-fans att se med suveränt soundtrack som i låtarna¨’Gold in Them Hells’ av Ron Sexsmith, ‘Mid Air’ av Paul Buchanan och ‘The Luckiest’ av Ben Folds.
– Shumaï Chou

 
Menu