JUSTINE MALLES FEATURE FILM DEBUT – SADLY, BEAUTIFUL AND POETIC

9594480493_2ed69be3dd_o

English version coming soon.

Justine Malles film Youth vann Peace & Love Film festivals jurys pris för Bästa Film och dess huvudrollsinnehavare Esther Garrel utnämndes till Bästa Talang. Möt Justine Malle.

 

Justine Malle, dotter till den legendariske franske filmregissören Louis Malle, var 20 år gammal när hennes far 1996 gick bort i en nedbrytande virussjukdom, som gjorde att han hade svårigheter att både röra sig och tala. Dottern reagerade med att inte besöka honom så ofta, utan fördjupa sig i studier och ett trevande utforskande av det motsatta könet. I dag vet hon att det berodde på att det var för jobbigt att se hennes en gång så livfulle far, som också var något av en idol för henne, hjälplöst tyna bort.

Ungefär 15 år senare började hon skriva ett manus om denna period. Nu är långfilmen Youth (fransk originaltitel: Jeunesse) klar. En av de första internationella visningarna skedde på Peace & Love Film festival – lustigt nog dagen innan den franska premiärvisningen. Det var en rörd och berörd svensk publik som fick se denna vackra, sorgliga och mycket franska film om en ung kvinnas tafatta väg mot vuxenlivet mitt under ett sorgearbete.

 

Justine berättade efter visningen att hon ursprungligen hade valt en ung skådespelerska som hon tyckte påminde om hur hon själv var i den åldern: lite naiv, blyg och uppväxt på landet utanför Paris.

– Men ju mer vi jobbade med henne, desto mer uttråkad blev jag. Dialogen kändes platt.

Det var svårt för Justine, som erkänner att hon ogillar konflikter, att berätta för den ursprungliga huvudrollsinnehaverskan att det inte fungerade. Men filmen var för viktig för en så stor kompromiss och hon kände att hon hade fattat rätt beslut när de fann Esther Garrel. Denna var lustigt nog dotter till en stor fransk regissör, Philippe Garrel, som bland annat är känd för att ha haft ett förhållande med Nico från The Velvet Underground.
– När Esther tog orden i sin mun kom de till liv. Hon är dock väldigt olik mig privat. Hon är väldigt lugn och saklig, medan jag är en väldigt ironisk person. Hon är också mycket mer kvinnlig än jag kände mig!

Var det befriande för dig att skriva manuset?

– Ja. Redan när min pappa gick bort visste jag att det fanns potential att göra konst av händelsen. Det låter hemskt, jag vet, men jag kände faktiskt så redan då.

Justine hade också skuldkänslor över hur hon hade betett mig medan hennes pappa var döende.

– Jag agerade så själviskt. Men jag har lärt mig att se på mitt yngre jag med ömhet och förlåtelse. I dag ser jag henne nästan som en fiktiv karaktär. Likaså pappan – och detta trots att filmen till 90 procent är baserad på verkliga händelser.

Det var inte alls självklart att Justine skulle följa sin pappas fotspår och bli regissör.

– Jag studerade filosofi i tio år också tänkte bli lärare i ämnet, vilket hade varit katastrofalt eftersom jag inte gillar att tala inför människor!

Filmen lockade och efter ett antal kortfilmer baserade på andras manuskript var Justine redo att skriva ett eget.

Hennes egen historia kändes som ett bra ämne för en första långfilm, eftersom hon känner så starkt för den.

– Många sa ”varför inte skriva en bok?”, men jag tog hjälp av en manusförfattare för att strukturera historien till ett långfilmsmanus.

– Inför min nästa långfilm letar jag efter något nytt att göra en film om. Jag låtsas att jag inte gör det och intalar mig att jag läser romaner och annat för mitt eget höga nöjes skull. Men innerst inne vet jag att jag letar en utomstående historia som jag kan göra till min. Min far och jag hade fascinationen för författaren Joseph Conrad gemensamt och ett tag hade pappa en idé om att göra film av hans roman Seger. Regissörer tenderar att vara ett trotsigt släkte och även jag har ett envist drag. Så om jag stöter på en bok som folk påstår är omöjlig att göra film av, finns en stor risk att jag tänder på idén!
Anders Lundquist

 
Menu